Mörker

Hösten är en jobbig tid. I alla fall för mig. Jag går ner mig mentalt, grubblar, funderar, vänder och vrider på tillvaron. Jag har gått tillbaka i mina dagböcker och hittat ett mönster. Varje år vid den här tiden kommer samma frågeställningar upp. Men jag har hittills inte kommit fram med något svar. Kanske denna gång! Eller så får jag helt enkelt släppa det. För det handlar mest om självömkan. Jag vet att jag kommer att få upp näsan över vattenytan igen. Det är inte det som är det jobbiga. Det som känns mest är det självplågeri som jag utsätter mig för och som även drabbar min omgivning. Så, skärpning.